Då fick jag äntligen träffa Miku efter alla dessa år "in person", idag eller imorse. Fast den jag träffade först var ju lilla gulliga Arminda. En kram och en puss hann jag ge henne före första shocken hann lägga sej. Jag svalde mina tårar för att inte skrämma lillflickan men gud vilka känslor som kom tillbaka när jag såg Miku. Hon har ju alltid känts som min lillasyster och själsvän. Ingen har nånsin tagit hennes plats i mitt liv. Hon var ju min trygghet när jag hade det mycket svårt i tiderna. Guuuud vad jag har saknat den kvinnan!
Vi tog oss till bilen och jag började köra mot flygfältet med hjälp av en TomTom och Miku. Som vanligt var inte TomTomen till nån nytta, utan Miku skötte vägledningen bättre. Jag bara måste börja köra till flygfältet inifrån stan oftare....fast vet inte varför....åker ju inte dit för att spendera min fritid....men sku ju nog vara bra att veta hur man tar sej dit utan nån annans hjälp. ;)
Vi kom till flygfältet i god tid och hon hann bra checka in deras baggage före vi tog oss till ett café. Robin ville ju med imorse så han var med som sällskap och där stod vi då och undrade vad vi skulle äta till frukost när Robin kom på att han ville ha mudcake o pepsi. Vilket ju inte var ett bra köp....mudcaken hade torkat för länge sedan och pepsin var endast vatten. Nå jag fick pepsin bytt o han fick 7up istället så han dog inte. Och förresten lämnade vi mudcaken oäten och han köpte en örfil istället.
Vi fick kaffe med Miku och guuuud vad kaffe var gott den tiden på morgonen.
Vi fick oss en kort pratstund och jag fick njuta av deras närvaro, Mikus och Armindas. Arminda är en sådan liten prinsessa. Gullig, lugn och snäll. Allt annat än vad mina barn nånsin varit bland andra människor.
Fast en sak hade hon som påminde om Rebecca som ung.....ingen frukost smakade åt henne!
Tiden rann iväg så snabbt att snart måste de dra sej mot flyget och jag måste säga adjö. Nu var tårarna på kommande igen! Jag sväljer och sväljer och kramar dem båda. Bara jag kan hålla mej en stund till så är allt ok.
Hejdå Miku och Arminda....jag kommer att sakna er! Mycket mer än ni kan tro! :(
Nu ut till bilen fort....och tårarna rinnande kör jag hemåt med Robin åter igen! Månne han måtte tro att hans mamma är en tok! Men det är jag säkert, so what!
Nu hoppas jag ju bara att jag får se dem lite oftare än vart sjätte år!!!!!!! :)
