Hmmmmm.......!

Jahas då var det onsdag igen....skoldag imorgon ;(

Vi har en hel del distansuppgifter som ska göras inom en väldigt kort period nu....o vi har Robins konfirmation på söndagen...herregud när tiden inte räcker till....det blir nätter då igen...jävlar anamma!

På fredagen ska jag rusa iväg efter jobbet med brorsan o kolla in hans kommande bil....om den duger eller inte....om den duger så köra han en nyare bil på fredagen efter kl.18 från Järvenpää till Karis. Håller tummarna!!!!

Jag har själv haku på ett bilbyte men har inte hittat nån som jag vill ha än...få se nu vad tiden hämtar fram åt mej....man ska ju inte ha för bråttom med bilbytena.

Idag har Rex varit ensam första gången i 8 timmar. Han hade bara bitit sönder en blyertspenna o spytt ett lass av maten sin på vardagsrumsgolvet. Inget kakilass eller kisipöl....duktig vovve!

Nu ska jag fortsätta dagen genom att försöka lugna ner två hopplöst skrikande o bråkande barn i köket.

Vill någon månne köpa billigt en 10-åring???

Leva livet...hur då?

Det har häntt en hel del sen senast. Var ska jag börja?

Rex växer och blir stor o olydig. Han håller mej alert i alla fall.

Robin har fått mopokortet och en nyköpt skoter. Han snurrar runt hela tiden och spenderar pengarna i tanken.

Jag har varit lycklig och haft många glada dagar med fjärilar i magen även om jag väntar på att skillsmässan ska träda i kraft...men men nu har jagg landat på jorden med en megasmäll och konstaterat att ingen karl är så god som den låter dej att den är. De är alla skitstövlar, tyvärr...om de inte är släkt med dej förstås.

Skolan har börjat och det börjar ta emot men det kan bero på att min vardag är ganska jobbig just nu.

Jonathan har varit sjuk igen en gång av många....jag har varit hemma i 3 dagar med honom redan och han har nu fått en röst åtminstone.

Snart har jag födelsedag och blir hela 37 år men jag ser ingen orsak i att fira...så jag firar brorsans flickvän istället på lördagen. Int för att jag är i firan "mood" men jag ska försöka mitt bästa i alla fall.

Jag har också börjat fundera på attt flytta hemåt tillbaka med barnen...men vågar inte tänka tanken till slut. Jag har inte så mycket som håller mej kvar här var jag bor nu förutom några goda vänner, mitt arbete o min skola....ungarna har ju allt här. Känner att jag gör fel i att riva upp dem men hur länge ska jag orka må dåligt o försöka gå igenom varje dag illamående...ja deet vet jag inte tyvärr.

Få se nu vad vardagen för med sej! Kanske jag kan bli lycklig igen o få tillbaka mitt skratt. Det råkar väl bara vara gömt under en hel massa tillbakahållet gråt.

Känns bra att få skriva av sej lite åter en gång när jag känner som jag känner. Även om ingen troligtvis läser min blogg mera men det är bra att få tömma sej ibland!

Nu ska jag då återgå till vardagen med snorig o grinig pojke och hänga upp tvätten.

Gråa höstkramar till er alla!

Ett nytt liv har vaknat i Nordsjö!

Det är en tid sedan jag skrivit...livet har varit jobbigt men ett måste att leva.

Nu har jag kommit till slutdelen av min semester o vi har fått valpen hem som vi alla har väntat på så otroligt mycket. Välkommen hem Rex!

Min bror har Rex bror hos sej och den heter Gizmo....jo jag vet att ni genast tänker på "The Gremlins"...det gjorde jag också. Men denna Gizmo är gulligare och snällare än den i filmen.

Dagarna går om varandra och hela vår vardag handlar om valpen...mat, sömn, kisi o kaki...lite lek o sen allt om på nytt igen. Detta är terapi för mej...har nu först märkt hur jag har saknat att vara hundägare. Nu börjar jag må lite bättre för varje dag. Jag är seg och inget tycks ta kål på mej...så här finns jag än och tänker inte ge upp för några jobbiga tider.

Nu mat åt mina ungar o sen ut igen med Rex.

"Lev så länge det varar!"

Bättre tider på kommande???

Ute regnar det igen en gång. Solen sken en liten stund men nu är det mulet o regnet smattrar mellan varven.
Jag har min syster Pamela på besök med dottern Jonna sedan igår. Vi hade i planerna att gå till Maailma Kylässä men regnet förstörde våra planer.
Om vi skulle ha tagit oss dit med båda 3 åringarna kan det vara att jag skulle ha haft en simmande pojke i alla pölarna och det hade ju inte varit så roligt...åtminstone inte för mej.

Vi beslöt oss för att ta oss till Hop Lop istället. Där spendera vi 2 timmar och kom ut med två mycket trötta, gnälliga och genomsvettiga 3 åringar. Rebecca var inte så hemskt pigg efter allt "härjande".

Nu är vi då hemma efter en butiksrunda och försöker få Fajitas gjort till en sen middag. Min "lillebror" Jesse är på kommande hit och äta under tiden som flickvännen Mixo är ute och svirar runt i Helsingfors med sina vänner. Kan bli en sen kväll för oss alla!!

Annat nytt som har hänt är att vi ska skaffa oss en hundvalp. Vi får vovven om ca 1½vecka. Han har inget namn än. Han är en blandning på schäfer, labrador och någon sorts vallhund. Han är liten, lugn och gullig. Men jag är beredd på mycket än. Oftast är ju valpar som småbarn...oförutsägbara. ;)Min bror och pappa tar Herr Valps bror till sej, som ska heta Gizmo. Detta ska bli en intressant tid nu när det blir 2 bebisar i våra två hem. Vi har planerat att de ska få vara så mycket som möjligt tillsammans för att de inte ska känna sej ensamma.
Kanske framtiden börjar se lite ljusare ut för mej nu också. Jag får annat att tänka på och sköta om. Lilla "Lufsen"(enligt mej) är en ögonsten och jag bara väntar på att han ska få flytta hem till oss. Äntligen en hund efter alla tomma år!!!

Nästa veckas projekt är - SHOPPING!
Hundsäng, matskålar, borstar, leksaker osv. Mitt bankkonto gråter men vad gör det... ;)

Nu måste jag fortsätta med maten. Trevlig helg till er alla!!!

vardagen ett måste???

Sitter hemma med ett sjukt barn och ett krassligt barn. Jonathan har feber men ännu finns det energi i honom så att det är svårt att få honom lugn mellan varven. Rebecca har varit flunssig en längre tid och hostar o snörvlar nätterna igenom så hon blev hemma och vila upp sej idag än.

Känner mej instängd och vill så gärna få lite roligt in i mitt liv men tror inte att det är möjligt för mej. Är det våren som gett sej på mej eller börjar mitt liv rasa irunt mej? Känner knappt igen mej själv längre. Kusligt!!!

Tur att man har ungarna i alla fall...annars kan jag se mej sängliggande i timmar.

Skolan har jag ingen lust med just nu fast jag vet att det bara är en kort tid kvar före sommarledigheten. Var ska jag hitta den saknade energin???

Kanske den finns i köket mellan diskbordet och spisen....dit ska jag gå nu och se om maten kunde bli klar nån gång idag än!!

Det enda goda är väl att solen skiner idag och att vi kommer närmare sommaren för varje dag som går!

Lång tid sedan senast!

Här sitter jag då åter en gång i Karis. Denna gång inte alls på lika gott humör som tidigare. :(

Jag hade tänkt mej få ha en rolig och trevlig kväll igår men problemen stakade på sej från igår på dagen till igår natt och jag kom inte längre än till baksätet av min egen bil och några varv runt stan med brorsans flickvän som chaufför.

Jag måste säga att när man märker att första väggen kommer emot en så borde man förstå att sluta tro att resten av dagen skulle bli bättre.

Jag har nu konstaterat igår natt att jag inte vill vara runt långtråkiga människor för de bara gör en på dåligt humör och förstör ens "fiilis".

Jag kommer att stänga in mej i mitt hem i Helsingfors och göra inget annat än jobba, studera och ta hand om mina barn i fortsättningen. Ingen vits att ens planera något roligt. Det finns alltid nån som förstör ens planer ändå.

Morsdagen firar jag med mina tre barn hos min pappa. Jag kokade morgonkaffet till mej själv. Jag fixade min frukost själv och nu har jag packat våra väskor och är redo att köra hemåt till Helsingfors istället med tre gnälliga, gråtande slagsbultar.

Vet inte vad jag ska säga men är detta ett liv att leva för??? På riktigt???

Jag hade inte ens en tanke att mitt liv skulle bli såhär för 15 år sedan.....vilken jävla ärthjärna jag var då. Nu när jag vill leva så vill ingen hålla mej sällskap. That´s my luck!

Hoppas ni alla andra där ute har haft en trevlig morsdag!

MIKU WAS HERE.....YEEEAAAAAH!!!! <3

Då fick jag äntligen träffa Miku efter alla dessa år "in person", idag eller imorse. Fast den jag träffade först var ju lilla gulliga Arminda. En kram och en puss hann jag ge henne före första shocken hann lägga sej. Jag svalde mina tårar för att inte skrämma lillflickan men gud vilka känslor som kom tillbaka när jag såg Miku. Hon har ju alltid känts som min lillasyster och själsvän. Ingen har nånsin tagit hennes plats i mitt liv. Hon var ju min trygghet när jag hade det mycket svårt i tiderna. Guuuud vad jag har saknat den kvinnan!

Vi tog oss till bilen och jag började köra mot flygfältet med hjälp av en TomTom och Miku. Som vanligt var inte TomTomen till nån nytta, utan Miku skötte vägledningen bättre. Jag bara måste börja köra till flygfältet inifrån stan oftare....fast vet inte varför....åker ju inte dit för att spendera min fritid....men sku ju nog vara bra att veta hur man tar sej dit utan nån annans hjälp. ;)

Vi kom till flygfältet i god tid och hon hann bra checka in deras baggage före vi tog oss till ett café. Robin ville ju med imorse så han var med som sällskap och där stod vi då och undrade vad vi skulle äta till frukost när Robin kom på att han ville ha mudcake o pepsi. Vilket ju inte var ett bra köp....mudcaken hade torkat för länge sedan och pepsin var endast vatten. Nå jag fick pepsin bytt o han fick 7up istället så han dog inte. Och förresten lämnade vi mudcaken oäten och han köpte en örfil istället.

Vi fick kaffe med Miku och guuuud vad kaffe var gott den tiden på morgonen.

Vi fick oss en kort pratstund och jag fick njuta av deras närvaro, Mikus och Armindas. Arminda är en sådan liten prinsessa. Gullig, lugn och snäll. Allt annat än vad mina barn nånsin varit bland andra människor.

Fast en sak hade hon som påminde om Rebecca som ung.....ingen frukost smakade åt henne!

Tiden rann iväg så snabbt att snart måste de dra sej mot flyget och jag måste säga adjö. Nu var tårarna på kommande igen! Jag sväljer och sväljer och kramar dem båda. Bara jag kan hålla mej en stund till så är allt ok.

Hejdå Miku och Arminda....jag kommer att sakna er! Mycket mer än ni kan tro! :(

Nu ut till bilen fort....och tårarna rinnande kör jag hemåt med Robin åter igen! Månne han måtte tro att hans mamma är en tok! Men det är jag säkert, so what!

Nu hoppas jag ju bara att jag får se dem lite oftare än vart sjätte år!!!!!!! :)