I december före julen 2015 kändes allt så där normalt som det alltid gör före jul.
Hel massa att göra och absolut ingen tid att göra det.
Julklappar, julmat, julstädning, julgran och julbakning. Ja ni vet allt det där som hör till åt alla som firar julen.
Enda skillnaden på er och mej är att jag sköter allt ensam för barnens pappa är muslim och han ska ha julmaten men vill ogärna medverka i någon form alls runt jultider.
Jag kände mej trött och sov dåligt då redan. Många sömnfattiga nätter bakom mej drog jag mej fram ändå. Jag är ju en stark kvinna och har alltid varit det. Jag har skött om mina barn som en ensamförsörjare i alla dessa år så inte ska väl denna jul vara svårare än de tidigare?!?
Julen kom äntligen och allt ordnade sej men julen var inte som jul för att vi firade den med utomstående åter i år för att få mat på bordet.
Efter att paketen öppnades kände jag av det för första gången.
Något hände!!
Juldagens morgon var svår för mej. Tänkte inte komma upp ur sängen. Trött och en strålande huvudvärk från nacken till mitt på huvudet. Men jag måste ju stiga upp för frukosten måste göras. Det blev en sen frukost den morgonen tyvärr.
Den dagen gjorde jag inget före mot kvällen då jag fick dåligt samvete och måste sköta om mitt hem men det blev också på hälft.
Sådär har dagarna fortskridit sedan dess.
Jag har ryckt upp mej emellanåt och städat, kokat mat, diskat eller gått ner till grannen på en jottranstund men ändå får jag inte tröttheten bort och känslan som äter upp mej innanför.
Jag mår dåligt inombords och vet inte varför.
Nyåret kändes stressigt och jag hitta ingen glädje i den kvällen utan bara måsten.
Och här är vi då idag. Imorgon än ledig dag och sedan på jobb. Jag hoppas vardagen ska ta mej ur denna känsla. Att jag ska hitta glädjen igen.
Denhär känslan är hemsk.
Jag vill få mej tillbaka!!
Tänker riva upp mej till gymmet igen och före det ska julgranen städas bort och hela julen likaså. Detta ska hända idag!!!
Jag tänker gräva mej ur mitt dike idag och jag hoppas jag ska lyckas. Jag måste.
Jag måste börja ta hand om mej själv nu för det här är inte normalt för mej.
Jag är Annika Johanna. Jag är en stark kvinna. Jag klarar allt ensam. Det är jag. Jag vill ha henne tillbaka NU!!
Någonting hände men nu måste någonting annat hända och fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar