Nu har jag kommit till ett skede i mitt liv när jag måste skriva av mej allt ont. :(
Men internet är inte den rätta platsen för det. Jag tror att mitt onda som äter upp mej inifrån måste ut o fort så jag måste köpa ej ett häfte av nån sort....ett tjockt.
Jag mår så dåligt just nu. Jag har helt tappat lusten o är deppad i ett kör. Jag hittar inget roligt längre i mej eller runt mej.
Jag vill inte gå hem längre för där har jag en mental press dagligen o han som gör detta till mej kommer inte att sluta på mycket länge än. Han trivs med att se att han krossar mej sakta men säkert. Jag trodde jag var stark men jag har på sista tiden börjat märka att så är inte fallet. Det gör mej rädd o orolig för jag trodde aldrig att jag kunde bli så apatisk pga mental press/våld.
Det finns säkert inte längre kvar några fula ord på engelska som jag inte har varit. Och flere gånger om. Tårar faller ofta men vad hjälper det att gråta när ingen hör en eller bryr sej.
Jag vågar skriva av mej lite här för jag vet att ingen läser min blogg, vilket är en förbannade tur.
Jag försöker orka för mina barns skull o de är de enda jag tänker på dagligen o varje natt jag inte får sova.
Förut var min lugna plats i mina föräldrars hem men dit känner jag mej inte välkommen mera. Något har ändrats där på sistone men jag vet inte vad. Jag håller mej hellre undan.
Jag har orkat hålla ett "happy face" utåt länge och hoppas kunna hålla det än en tid men vet inte hur länge det ska gå. Jag är rädd den dagen som jag inte kan hålla det längre. Sen då...?
Min familj vet inget om min situation och inte mina vänner eller bekanta heller. I can keep a secret well.
Hur känns det att vara deprimerad? Är jag deprimerad nu eller?
Jag vill bara att mina barn ska ha en bra barndom o ungdom. Jag vill att de ska känna sej trygga o säkra. Jag vill att de ska ha vänner o må bra.
Om jag lyckas med allt det så kanske jag blir lycklig eller är det bara önskedrömmar.
Nu ska jag fortsätta ta hand om min systers son o leva i min bubbla o ta hand om egna o andras barn så att tårarna torkar. För inatt behöver jag inte åka till Hfors i alla fall.
"Goodnight, sweetheart, well, it's time to go,
Goodnight, sweetheart, well, it's time to go,
I hate to leave you, but I really must say,
Goodnight, sweetheart, goodnight."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar