Tårarna rinner nerför kinden,
tankarna flyger med vinden.
Saknaden är stor,
du var efter allt min enda mor.
Gråten sitter i halsen på mej,
jag måste ju vara stark för dej, dej och dej.
Jag har gömt min sorg för att stå stark,
min far o mina syskon behöver nån som står på säker mark.
Min tid kommer sen när de mår bra åter,
då går jag väl omkring och gråter.
Mamma vi bråkade o hade olika åsikter för det mesta,
men så är det väl för de flesta.
Du mådde så dåligt så länge,
cancern tog dej så hårt och du blev kvar i sängen.
Jag försökte vara där för dej så mycket jag kunde,
men jobbet och barnen gjorde att jag var ganska bunden.
Mamma jag älskade så otroligt mycket dej,
jag önskar jag hunnit fram i tid och säga det till dej.
Men döden hann dej fatt snabbare än vi tänkt,
och nu är du i graven nersänkt.
Vila i frid kära mamma.....nu gör det inte ont mera.
Din dotter Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar